Det hävdas att Jurmo under forna tider hade haft en stor skog, men eftersom marken var karg, berättas det också att männen på ön i höstnatten band en lykta på kosvansen, så kon kunde se vart den gick. Om något fartyg råkade ta miste på ljusen och drev i land, var det en gåva av Herren åt de fattiga skäriborna. Kanske tändes dess ljus alltför ofta och havets säd skördades ibland med t.o.m. tunga händer. Åtminstone hade det i närheten av ön inträffat många oförklarliga skeppsbrott som väckte Gustav Vasas misstankar och han sände på 1500-talet ut folk för att ta reda på saken. Efter att ha fått en rapport befallde han att hela ön skulle brännas med bosättning och allt. Enligt hörsägen fanns det hos Staffansgåbben och Lillstugåbben en grotta eller en koja av sten, där några öbor lyckade undgå förödelsen. Denna historia om nedbränningen skulle förklara det karga Jurmo och bristen på mylla. Hur som helst så är Jurmo känt som ett enda stort blockhav, både under och över vatten. Från Jurmo ut mot havet sträcker sig ett rev på två sjömil, vilket fortsätter under vattnet åtminstone lika mycket till och utgör en farlig fälla för sjöfararna.

På Jurmo finns det också ett kapell och man vet att det votivskepp som hänger där har snidats av en sjöman som stannade kvar på ön på 1700-talet.  Sin nuvarande skepnad har kapellet haft från år 1846, men prediksstolen i kapellet är av betydligt äldre ursprung. Andra gamla föremål är en gammal träskulptur, som föreställer Den heliga Anna och en postilla, som boktryckaren Peter Hansson har tryckt i Åbo år 1661.

Tidtabeller 1.9.2011 - 2.6.2012